Milan Rúfus

När jag närmare skulle introducera Milan Rúfus för er, ville jag hitta på en mening som i korthet skulle karakterisera honom. En mening som skulle träffa mitt i prick. Det blev då - Milan Rúfus- den levande giganten, eller den levande ikonen inom den slovakiska poesin. Det låter kanske pretentiöst, men det är sant. Allt detta kan man påstå om den tillbakadragne och anspråkslöse diktaren.

Under hans strävsamma liv har han gett ut ett tretiotal diktsamlingar - aldrig har han skrivit en dålig dikt - han översatte en mängd kända dikter ur världslitteraturen, skrev essäer och åtskilliga litteraturvetenskapliga artiklar. Det mesta han har skrivit kom ut först efter 1989, han kunde nämligen inte publicera under den djupaste totalitära tiden.

Den 10 december 2008 fyllde Milan Rúfus 80 år. Han lever med sin familj i Bratislava. Familjen består av honom själv, hans hustru Magda och ett barn som heter Zuzana och som mentalt är på en sexårings nivå, fast hennes hår redan har börjat gråna. Ett barn för livet som Milan Rúfus uttrycker det.

Senare på den här webbsidan presenteras några dikter ur Pamätnicek - Poesiboken till minne, som jag översatt till svenska. Dikterna vänder sig både till vuxna och barn. De är inte typiska Rúfus skapelser utan snarare skiljer de sig från hans övriga författarskap. De uttrycker på ett mycket gripande sätt en pappas kärlek till sitt barn, i det här fallet till en förståndshandikappad flicka. Jag har upplevt Milan Rúfus sätt att umgås med Zuzana, att visa henne kärlek och nästan oändliga tålamod. Han ägnar henne all sin lediga tid. I boken Pamätnícek som de skapat tillsammans, har Milan med sina dikter upphöjt dotterns teckningar till att framståsom konst.

Ur Milan Rúfus övriga författarskap skall vi presentera några dikter som har översatts av Östen Sjöstrand.

Trevlig läsning.

Och Milan Rúfus - med egna ord:

På vägen

Vem av oss känner till Diktens dolda liv? Dess fundament är nämligen övertäckt av mysteriet. Benämningen är inte diktens definition, utan bara något sorts namn på en post i kulturens inventarieförteckning.

För rättvisans skull måste följande sägas: Hemligheten som döljer dikten för oss, räddar dess liv. Om dikten förblir gåtfull bevaras den som dikt och på samma sätt bevaras skapandet som skapande. För om gåtfullheten skulle försvinna, förändras processen till en tillverkning.

Samma sak gäller för benämningen på inventarieposten "Liv". Det som står bakom postens benämning är en jätte stor Obekant. Allt inom mig som fortfarande är kapabelt att ana, viskar till mig att livet kan levas blott i det oförutsägbara. Naturen i människan släpper henne inte längre. Att lyfta sig till gudarna är hon "av naturen" för tung. I hennes förhållande till det som vi för ordningens skull kallar för livet, gäller en aluzi, ett välkänt sällskapligt talesätt -Dit förnuftet inte når, sänder det en metafor.

Och just metaforen brukade vara Noaks ark för mig under min femtioåriga seglats mellan dessa två hemligheter. Arbetsmässigt fick den olika skepnader. Från en essä eller recension till ett hälsningsbrev. Tro mig eller inte men alla dessa skepnader strävade efter att bli metaforen "Om diktens dolda liv". Och också om det, som jag inte kan kalla något annat än Skaparens kolossala dikt, med dess medborgerliga namn: Liv. Detta trots alla mina reservationer mot Skaparen.

Om ni tycker att jag dricker mitt vin ur ett för komplicerat kärl - nämligen livets och diktens dubbelkärl - är ni inte långt ifrån sanningen.

Översättning : Nadja Hammarberg

Webbsidan är delvis finansierad med bidrag från Ämbetet för Slovaker som lever utomlands.
Webbová stránka je finančne podporená Úradom pre Slovákov žijúcich v zahraničí.

          © Jan Gyllenhammar, all rights reserved. (rev 2011-11-20)